Det var en tid då jag kunde blunda och programmera i SYS/EX på keyboarden. Jag visste exakt vilket kommando som gjorde vad, och jag hade t o m memorerat alla 127 ljuduppsättningar i min Roland RC-7:a. Fast, nu efter ungefär 2 år utan någon vidare avancerad MIDI-programmering har jag glömt allt. Egentligen var det bara enkla minnestekniker jag hade för att memorera alla variationer på ljud och inställningar till synthen.

Det var som om det vore igår, när jag spelade min nyinköpta NU-RAVE skiva hemma i Malmö. Soundet av psykadelisk rave med Carl Cox och vänner. På den tiden var det ingen som kände till R’n B eller modern hip-hop – så elektronisk musik var helt enkelt inte aktuellt bland ungdomarna heller. Istället lyssnade man på Backstreet Boys, Aqua och Blümchen, medan jag föll i trans på kvällarna. En unik känsla som snart ledde till ännu större intresse för elektronisk musik; nyskapande och unikt i mina öron. Men med åren har minnet börjat svika, för den tiden när jag analyserade musiken skrev jag vilka impulser musiken gav mig. För mig var musiken något visuellt eftersom jag ständigt strävade efter igenkännligheten av instrumenten och effekterna. Jag läste in mig på användarmanualer till olika synthar och lärde mig de olika namnen på ljuden, jag spelade upp ljuden via PCR, WAV och alla möjliga ljudformat på dator, CD och keyboard för att lära mig det.
Det var en unik nördstämpel jag fördelaktigt tillförde mig själv. Sällan kunde jag briljera med dessa konkreta kunskaper om ljuden, ända tills jag gjorde ett projekt i gymnasiet som slutligen kunde påvisa att all nördighet kring ljud och effekter satt sitt spår. Detta när jag skulle tillämpa kunskaperna för att skilja på kvartsstämda skalor, instrument och ljud. Det var en speciell stund att känna hur man har makten genom att lägga fram en bunt med papper som säger m.a.o “Såhär fungerar det!”. Jag måste erinra mig om att mina bortglömda hemligheter inte är så hemliga som jag trodde, inte så länge andra vet om mina hemligheter. Eller finns det något i ens hemligheter som inte förstås av andra än en själv?

Skönt att vakna upp lite senare och få in solljus i lägenheten. Måste köpa ny nål till vinylspelaren, den har blivit alldeles för kass. Det är en Shure M44-G jag kört nu i över ett 1½ år och jag har varit supernöjd. Det är klubbversionen och inte den för hip-hop/scratch. Dock har jag lagt på minsta möjliga vikt för att skivorna ska slitas så lite som möjligt. Men det blev en del scratch också, och man märker att stylus är lite segt jämfört med scratchversionen. Men en Ortofon Concorde Nightclub hade fungerat, men absolut snyggast är helt klart Concorde Gold Set som hade passat väldigt bra med guldversionen av 1200/1210:orna.

Har funderat på en Clavia Nord ett tag, känns som en säker och schyst investering, men med en prislapp på >16k sek är det ganska mycket pengar för en liten röding. Jag får ingen arranger direkt, så hade isåfall valt en nyare MPC eller liknande med de pengarna. Men jag är ute efter ett speciellt sound, det där pheta kickljudet och swoshiga psy-goa blippet och de intensiva sågtandsoscillatorerna som skapar vassa leadljud och sinusformade havsekoljuden. Nord Lead 3 har 24 rösters polyfoni, 2 osc. + sync.osc.  LFO filter (såklart), HPF, BPF. Samtidigt erbjuder Nord Modular G2 4-16 polyfoni, och är väl främst riktad till softwareproddare. En grej som också påpekats angående G2:an är detta:

“One feature that didn’t get ported from the old editor was the floating DSP count that informed you of the processing requirements for each module. This restriction may be due to the fact that many of the G2 modules are self-optimising according to the role they perform, and so no one figure for load can be applied to a given module. The G2 editor therefore requires that you learn a more trial-and-error approach: you become aware of the typical DSP needs of each module by watching the Patch Load section on the Editor’s display.” SoundOnSound Juli 2004

Jakten efter den perfekta monstersynthen fortsätter, men jag är övertygad om att Korg har något i kikaren, deras senaste releasar har varit ren besvikelse ända sedan Pa1X Pro så jag förväntar mig ännu en värsting inom en “snar” framtid (1-2 år). Yamaha tog ett litet försprång när de kom ut med sin Tyros 2 och förbluffade med t ex sina Mega Voices och 1Gb Wave-Ram för att inte tala om de interna styles som erbjuds. Vad Roland pysslar med i verkstaden är ännu inte känt, men ingenjörerna där har legat på latsidan med den senaste releasen på den nya (gamla) Juno-G, SH-201 och de övriga sk. “budgetmaskinerna” som bara är rena skämtet (ljudmässigt, designmässigt, tankemässigt). Hoppas på att Roland kan återta tronen om konstruktörer och ljudingenjörer, och att dessa fortsätter göra XV-moduler åt oss, och samtidigt lanserar värstingar som Fantom. Man kan alltid hoppas!

Jag måste erkänna det. Jag kan inte sluta att ändra och koda på hemsidan. För det första är det jättekul; att scrolla i CSS- och PHP-koderna för att leta efter eventuella buggar. För det andra så är det ett väldigt smidigt sätt att bevara mina kunskaper för programmering och webdesign. Den här gången har jag fixat lite “widgets”, som innebär att man kan lägga in menyer i sidebar utan att redigera i .php-koderna. Och det mest synliga är naturligtvis temat på bloggen som är nåt alldeles speciellt. Ibland är det tråkigt att inte ha några .php-filer att redigera, så en enkel design är inte alltid det bästa när man som jag ständigt vill fixa ock trixa. Jag har även uppdaterat albumet, först till version 2.4 (från 2.3.3), men märkte ganska snart att där fanns en bugg, så jag skrev på skaparens forumsida. Dagen därpå, dvs idag, kom en ny version (2.4.1) som hade fixat det mindre problemet som dolde sig i en av .php-filerna. Dock märkte jag själv att det endast var tre bokstäver som påverkade hela kodningen. Koden &amp som egentligen bara skulle innehålla & och inget amp.

Så nu är det bara att fixa vidare med kodningen, för den lär inte ta slut förrän jag hittar några buggar, eller rentav gör större ändringar i scriptet på egen hand. God natt!